Åkrar, Engiar, dalar, lundar, av Urban Hjärne

Noe av poenget med å skrive blogg om dikt er å gjøre diktene tilgjengelige for diktlesere av kalle kategorier. Det gjelder om å gjøre diktene kjent, spre kunnskapen om hva det er som gjør disse diktene interessante, og med det åpne diktene for nye generasjoner lesere. Mange av diktene jeg presenterer er av de mest kjente i verdenshistorien. Det finnes uttallige utgaver av dem i trykte bøker og på nettet, mitt lille bidrag er å gjøre dem tilgjengelig enkelt og gratis, og å skrive litt om dem, både diktet og dikterne. Soleklart mest treff blir det om jeg skriver om kjente norske dikt og diktere, men denne bloggen har andre mål enn å være populær. Dikt trives jo litt med å være upopulære, det er for de spesielt interesserte, eller som det av og til blir sagt om oss: for de sære.

I dag skal jeg presentere et dikt og en poet i ytterkanten av hva som vil være av interesse for folk flest. Det er en svensk poet, fra 1600-tallet, den svenske stormaktsperioden. Diktningen og kunsten på denne perioden var barokk, en litteratur som blir regnet som temmelig utilgjengelig, i hvert fall målt opp mot musikken og særlig arkitekturen, som man ikke trenger å være skolert for å sette pris på. Den barokke diktningen kan være riktig så morsom om man blir gitt de rette nøklene for hvordan den skal leses, og man unngår de mest snirklete versene og overlessede strofene. Kontrasten mellom det pietistiske man vet de levde, og den veldige «forfengeligheten» og «syndens pøl» de beskriver her på jorden, den kan jo være riktig morsom. Overdrivelse in absurdum, er et uttrykk som kan brukes, for dem med et minstemål av latin i bagasjen.

Dagens dikter skrev ikke denne formen for overlessede kontraster. Han passer ikke så godt inn i barokken, og er mer i tradisjonen fra renessansen og humanismen derfra. Han skrev pastorale dikt, om kjærligheten, der kjærligheten er religiøs, filosofisk og syndfri, den er ”af himmelens Staam», som Bernt Olsson og Barbro Nilsson påpeker i sin utgivelse av dikterens samlede verker (lagt ut på den svenske litteraturbanken sine sider, sider som anbefales på det varmeste).  Det er fra siste strofe av dikt XXI, det som begynner: Skönste Stratonice, ach huru haar. Hele strofen er slik:

Ästu nu kiärleek af himmelens Staam,
som du wist är och af himblen uthsprungen,
så blijr af Hiertat till öpning iag twungen,
Och att bekiänna, Stratonices fam,
måst een gång mista den liufwaste glädien,
att iag eij will ell’ kan komma dijt mehr,
för än som Ödet mig äntlin till städier,
att Jag Stratonice för himbla Sehr.

Dikteren til disse linnjene heter Urban Hjärne, eller Hiärne, som navnet også blir skrevet. Det er et uvanlig navn, kan man begynne med. Så vekket han videre min interesse, med at han er født i Ingermanland, og vokste opp i Nyen, stedet der St. Petersburg nå ligger. Videre flyttet han til Narva, den russisktalende byen i Estonia. Ikke et sted man venter å finne svensker. Bengt Olsson og Birgit Nilsson skriver i sitt forord at Hjärne som Edith Södergan tilhørte den mest perifere delen av det svenske språkområdet. Edit Södergran er en dikter som interesserer meg meget, og slektskapet med henne gjorde meg mer bestemt på å finne ut mer om denne Urban Hjärne, og diktningen hans.

Hjärne var en fascinerende skikkelse, kanskje noe av et renessansemenneske. Han var lege og naturvitenskapskmann, ved siden av forfatterskapet. Som forfatter skrev han lyriske vers, altså dikt, en tragedie (Rosimunda, 1666) og kjærlighetsromanen Stratonice (1665). Der, i den romanen dukker navnet Stratonice opp igjen, det finnes også i det lille diktutrdaget jeg siterte, det er et navn jeg skal komme tilbake til. Han ble adlet i 1689, han var en fremstående geolog, og han markerte seg i kampen mot hekseprosessene og var avgjørende i kampen om å få dem avskaffet. Den rollen er nok det som gjør at folk flest i dag, finner frem til ham.

Men han var altså også en ganske betydelig forfatter, en tid det ikke fantes så mange av dem, og der de som fantes, ikke lenger blir noe særlig lest. Jeg støtter meg nå veldig på utgaven til Bernt Olsson og Barbro Nilsson.

disse en gang svenske delene av Russland, det har en historie som er fascinerende. Det er ting jeg vil sette meg inn i.

For dagens lesere som støter på Hjärne, så er sjansene store at de gjør det fordi han var en av dem som kjempet i mot de tidlige hekseprosessene.

Stratonice

Det finnes også en Stratnoike av Syria. Hun var dronning av Selevideriket, gift først med Selevkos, deretter med dennes sønn, som det går frem av denne artikkelen på Wikipedia. I likhet med diktets Stratonice giftet Stratonike av Syria seg veldig ung, 17 år gammel, med en 40 år eldre mann.

Dette var en start, mens jeg holdt på med arbeidet.

Dikt I

[Åkrar, Engiar, dalar, lundar]

1.
Åkrar, Engiar, dalar, lundar[,]
Skog och berg uthöfwer alt
stå befrusna desse stunde[r],
Jorden är fast hård och kall.
Siöön betäckt med iijsen haala,
allting ligger i diupan dwala,
uthaf Æols strängheetz macht
är all fägring ödelagt.

2.
Men mitt hårt betwungna Hierta
blijr i köllden mehr uptändt
och af hefftig kerleekz smärta
dagelig så swedt och bränt,
att Jag kan altz intet finna
hwarmed Jag doch kunde hinna
släckia slijk odräg’lig brand
Som förtaar mig Siäl och and.

3.
Skal nu sådant aldrig ändas,
skal slijk låga fort och fort
daglig mehr och mehr uptändas
uthaf dhem som hade bordt
sådant qwahl med rätta lindra
eller och alldeles hindra?
Troor Jag att den bleka dödh
gör först ända på min nödh.

4.
Doch är intet som så tijda
ängzlar och bedröfwar mig,
som dee qwaal Jag måste lijda
att Jag twingas stadelig,
slijk min kerleekzbrand förhålla
Så att den som det månd’ wålla
deraf det ringast’ ey weet,
är det ey stoor usellheet.

5.
Som en hemblig eeld uptänder
uthi träät owitterlig,
brinner och ey återwänder
in til dess så makelig,
qwistar torkas, löfwet wissnar,
Barcken swartnar, stammen gissnar,
till thes stockar, green och båål
blij förwänt i ask och kohl.

6.
Slijk beskaffenheet befinner
iag her med mig dagelig:
uthaf kerlekz brunst iag brinner,
kan ey heller hielpa mig.
Ey törs iag min flam uptäckia
den som kan allena släckia
denne brånans hefftigheet
hwar af hon doch intet weet.

7.
O J foglar snäll’ och snara,
er jag beder högelig
att J henne uppenbara
det Jag ey fördristar mig,
att J och med flijt kundgiöra
det Jag icke törs framföra
intill dess hon nogsamt weet
af min kerleekz stadigheet.

8.
Uthi samma sinn besöker
Jag dig närbelägne lund,
beder dig att tu beweker
Hennes sinne till misskund.
Wädret kall och luften swala
Hielper henne öfwertala,
Höga himmel hielp der till
att hon blijr mig söt och mild.

Kommentar til språket

Dette er gammel svensk. For å gjøre diktet lesbart, tror jeg kanskje jeg skal sette moderne svensk ved siden av, så ordene blir gjenkjennelge.

Kommentar til diktet

Jeg må velge om jeg skal ta for alle strofene samlet, eller ta dem én og én. Jeg tror jeg gjør det skikkelig, først diktet for seg selv, så én og én strofe.

Kanskje passer det å poste diktet en av sommermånedene, gjerne mens jeg er i Kiev.

Advertisements

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s